vaknade med feberfrossa och tittade på mig själv i spegeln när jag gått upp för att tvinga i mig frukost. Vilket jävla vrak jag är.
Har precis tagit ett kokhett bad i en timme så nu har jag äntligen slutat frysa. Alltså, egentligen borde jag verkligen inte sitta och skriva ner det här för jag vet att om jag tittar tillbaka på dessa inlägg när allt detta är över kommer jag få ont i magen och minnas hur det var. Men jag måste få det ur mig. Jag måste få skriva av mig en aning. Det är ju bara svammel i vanlig ordning ändå.

Jag har verkligen blivit ett vrak. Blek, stripigt hår och mörka ringar under ögonen. Och jag vet att det inte endast beror på feber.

Vad vet du om gryningen, förrän du mött varje morgon
med sömnlösa ögon?

Men jag tänker komma ur det här. Kommer aldrig glömma bubbelkänslorna som infinnit sig i mig denna höst, men jag tänker komma över det.
Med hjälp av ett stycke vänner och familj.