come, armageddon, come

Jag vill dö lite grann nu. Skolstart kanske inte är så jävla rockigt. Och för att inte tala om det faktumet som hela tiden blir mer och mer sant - att min syster snart flyttar. Jag blir ensam, på riktigt. Det är så det är, ingen förstår på det sättet min syster gör. Sessioner av morrissey-prat och dricka te i ditt vardagsrum, läsa en artikel för att sedan utbrista helt hysteriskt "MEN DET MÅSTE JU BETYDA ATT HAN FAKTISKT ÄR TILLSAMMANS MED SIN FOTOGRAF!!" Den enda riktigt stora passion jag har, det enda jag kan bry mig riktigt mycket om - det delar jag ju med dig. Och när du flyttar så kommer ingen förstå längre. Telefon räcker inte. Jag behöver någon som kan avlsuta mina meningar här. jag kommer sakna dig.

på tal om ensam, nu verkar det som om jag kommer få göra mitt jävla projektarbete ENSAM. Alltså, visst det funkar säkert för alla överambitiösa som har tusen ideér, men inte för mig. Jag kommer sitta där i mars och ha panik för att jag har hälften kvar. Fan. För att ingen delar mina visions, intressen eller.. ååååh. Ibland blir man arg på livet bara.

säger jag som satt och grät till Schindler's List imorses. Ryck upp dig för fan Maria.

fuck.


ajajaj. När allt är såhär är risken som störst, att jag råkar slinka dit igen. När man behöver lite fördomsfri och vågad kärlek, då är risken som störst. Ajaj. Men jag skiter i det. Fan, jag kan väl få inbilla mig att nån fattar för en kväll i alla fall.<