Det känns som igår som jag var 14 och skrev i en dagbok med godis på omslaget. Om hur verkligen ingen i hela världen fattade nånting, Morrissey var det enda man kunde lyssna på och olycklig kärlek var när man grät sig till sömns till tonerna av "Let me kiss you". Det gör faktiskt ont i mig när jag läser det, för jag känner det verkligen i hela kroppen. Hur ont det gjorde.
Känslan av att gå på det där ruset, en hel vecka, är liksom borta nu.
Allt som är kvar är ett sletet foto i min dagbok, och orden som Morrissey sjunger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar